Operastipendiat 2011 Christina Nilsson, sopran

Christina Nilsson, Sopran med Ordförande Per Evert Nilsson

I år den14 mars 2025 debuterar Christina Nilsson på Metropolitanoperan i New York i huvudrollen Aida.

Från Metropolitans hemsida

Fantastisk! Grattis!

Här är recensionenen från New York Classical (översättning från Word):

Michael Mayers nya iscensättning av VerdisAidaåtervände till Metropolitan Opera på fredagskvällen. Produktionen fick en skakig start när den var som störst premiär på nyårsafton när en sjuklig Piotr Beczałas ogenomtänkta försök att sjunga Radamès fick hela föreställningen att lossna. Inga sådana problem plågade denna föreställning, som innehöll Christina Nilssons triumferande debut i titelrollen.

Det var ett tungt lyft att ersätta Sonja Frisells älskade uppsättning av Aida, men Mayer var redo för utmaningen. Injektionen av ett Tomb Raider-tema i handlingen är relativt oskyldig och omfamnas av många. Oleg Glushkovs koreografi må vara sui generis, men den är också en publikfriare. Energin och atletismen hos de manliga dansarna i andra akten var häpnadsväckande. De långvariga applåder de fick överträffades endast av dem som regnade ner över Nilsson efter hennes bedövande "O patria mia".

Nilsson kan vara den mest blygsamma Aida som någonsin stått på Met-scenen. Hennes enkla fodral markerar henne omedelbart som en outsider, men hennes kungliga hållning är som en prinsessa. Enkelheten var Nilssons trumfkort, då hon visuellt och vokalt stack ut från de överdimensionerade och vokalt superladdade egyptierna.

Den svenska sopranens röst är som klippt ur lyrisk väv men har en kant av nordiskt stål. Hennes "Ritorna vincitor!" klingade imponerande, men ännu mer fängslande var hennes snurrande, lysande höga toner, som krönte arian. Det slog gnistor när Nilssons etiopiska prinsessa och Judit Kutasis Amneris möttes som rivaler till Radamès, men denna Aida lyste starkast på Nilscenen.

Nilssons "O patria mia" genomsyrades av mjukhet och lidelse, och hennes skimrande röst smekte Verdis svävande sånglinjer med utstrålning och lätthet. Hennes duetter med Roman Burdenkos Amonasro och Brian Jagdes Radamès genomsyrades av ett stillsammare djup av tillgivenhet och framkallade lika finkornig sång ur dem. Skönheten i Nilssons röst och hennes känslomässiga uppriktighet gjorde denna scen till den emotionella grundvalen för föreställningen.

Jagde har fått beröm för sin robusta Radamès i tidigare framträdanden på Met, men detta var hans första framträdande i Mayers produktion. Tenorens vokala standardläge var en elektrifierande heroisk överväxel. Han tog sig igenom "Celeste Aida" och toppade den med ett sista klingande B-dur utan några försök att närma sig Verdis dynamiska markering. Det fanns dock finess i hans sätt att närma sig arian, och ännu mer i hans duetter med Nilssons Aida där ömhet tävlade med glöd.

Katusi, den enda återvändande medlemmen av den ursprungliga ensemblen, var återigen fenomenal som Amneris. Den försmådda kvinnans raseri var ett vulkaniskt utflöde av smält ljud. En sådan grymhet gjorde Katusi till en osannolik fresterska, men hon kunde uppbåda en pyrande sensualitet i sina dödsdömda försök att erövra Radamès hjärta. Intensiteten i Katusis framträdande cementerades när publiken flämtade till när hon körde en dolk i sitt hjärta när ridån föll. Den filmiska undergången kanske inte finns i librettot, men den gjorde sig bra till teater.

Roman Burdenko gjorde en imponerande Met-debut i rollen som Amonasro. Hans baryton och uppträdande är passande för en etiopisk kung, oavsett om han bråkar med sina motståndare eller övertalar Aida att snärja Radames och förråda hans land. Alexander Vinogradovs Ramfis och Krzysztof Bączyks resliga kung gav ytterligare kraft till rollbesättningen. Ann-Kathrin Niemczyk, i sin Met-debut, lånade ut sin vackra lyriska röst till svävande toner av Prästinnan.

Energin och drivet som genomsyrade föreställningen kom direkt från dirigenten Alexander Soddy. Efter att ha dirigerat La Bohème kvällen innan kan han ha kört på adrenalin, men resultaten var spännande.

Soddy inneslöt Nilsson i ett mjukare tonlandskap. Han må ha njutit av de strålande höjder som de andra sångarna, kören och orkestern nådde i operans klimax, men frossade i de lika känsloladdade, mjukare passagerna i Verdis partitur. På så sätt skapade han en ram för Nilssons Aida att erövra.

Aida fortsätter till och med den 29 mars med Christina Nilsson i rollen som bricka, för att sedan pågå till och med den 9 maj med rollbyten. metopera.org